I ett rum finns en flicka.

Hon sitter vid sitt skrivbord.

Hon sitter, skriver ett brev.

Till vem vet ingen.

Men det är ett kärleksbrev.

Hon skriver rad efter rad.

En sak är klar.

I brevet fanns en inbjudan hem till henne.

Nu är brevet postat.

Flickan sitter vid sitt skrivbord, väntar.

Hon sitter dag ut, dag in.

Hon sitter kvar än idag.

Hon väntar på sin käraste.

Går du förbi huset kan du titta upp mot ett litet fönster.

Tittar du tillräckligt länge kan du skymta en liten flickas ansikte.

Det är flickan som väntar på sin man.

En pojke går på stan.

Han är glad.

Han ler åt allt och alla.

Hans ögon glittrar av lycka.

En bit bort går en flicka.

Hon är sorgsen.

Hon tittar ner i marken, ser ingenting.

Hennes ögon glittrar.

Inte utav glädje, utan tårar.

Där hon går och tittar ner i marken ser hon ingenting.

Hon går mot ett stup.

Hon märker ingenting.

Pojken ser flickan.

Han springer mot henne, men är för sen.

Hon ramlar ner för stupet.

Nu går sorgen över pojken.

Det bevisar att sorg är starkare än glädje.

Men glädje kommer allt att finnas.