Jag måste ju ändå vara den mest misslyckade personen i världen. Hur mycket jag än försöker göra saker bättre lyckas jag ändå göra det sämre.

Jag måste vara universums sämsta människa. Vad ska jag göra!? Allting är bara skit och allting är mitt fel också!

Vad fan ska jag göra?!?!

Hehe, okej den här har inget namn än men det vore kul om någon läste den iaf och lämnade en liten komentar.

Jag vaknar av att telefonen ringer. Jag struntar i att svara, det är väll till mamma som vanligt. Jag kliver upp, glider in med fötterna i tofflorna och går ut i köket.

– God morgon, säger pappa.

– Mhm, svara jag.

Jag öppnar kylskåpet, tittar in i det och stänger det igen. Juicen var slut och det fanns inget gott pålägg heller. Jag tar en frukt och heller upp te vatten i en mugg.

- Vart är teet? Frågar jag,

- I skåpet, svarar pappa.

Jag tar fram en te påse och stoppar den i te muggen och går sedan tillbaka till mitt rum med te mugg och frukt i händerna. Jag ställer muggen på bordet intill sängen och letar rätt på tv-dosan. Jag letar i säkert fem minuter innan jag hittar den i sängen, självklart vem skulle inte lägga dosan där?, tänker jag. Jag sätter på tv:n och lägger mig i sängen medans jag försöker äta min så kallade frukost.

Dörren har stängts två gånger, först gången när mamma gick och andra gången när pappa och brorsan gick. Jag tar en titt på klockan…

-FEM I HALV ÅTTA!

Jag stänger av tv:n snabbt, springer ut i hallen sätter på mig skorna, rycker till mig väskan och tar nycklarna.

- Var är busskortet nu rå!

Jag springer in i mitt rum igen och tar busskortet som ligger på skrivbordet. Sen springer jag tillbaka in i hallen, larmar och stänger dörren och låser den. Jag springer ut på gatan och fortsätter springa till busshållplatsen. Bussen skulle gå halv åtta och det tar ungefär fem minuter att ta sig hemifrån mig till busshållplatsen. När jag är några meter ifrån ser jag bussen komma och jag kutar resten av vägen. Som tur är hinner jag precis med bussen, men när jag kommer fram och ska ta fram busskortet hittar jag det inte.

- Det är lugnt gå du bara, säger busschafören.

Jag går bak i bussen där nästan halva klassen sitter. Det är sista skoldagen innan jullovet och samtalsämnet där bak i bussen är just om lovet, vad alla ska göra och vad alla önskar sig i julklapp.

När jag och min bästis hade lämnat våra saker i våra skåp gick vi för att träffa några andra av våra nära vänner som har skåp på ett annat ställe.

Jag är med i kören och vi ska sjunga idag som avslutning. Vi samlades i musiksalen för att värma upp. Alla var klädda i rött och tjejerna hade glitter i håret. Alla såg så glada ut och vi skrattade nog mer än vi sjöng.

Efter avslutningen gick alla till sina mentorsgrupper och pratade om vad som skulle hända under lovet. De flesta i min grupp skulle bara vara hemma.

- Jag ska till thailand, sa jag. Reaktionen av det blev massor av: VA, vad orättvist! Och: å, dit vill jag också!

När jag kom hem den dagen kom jag på att jag hade lovat mamma att ha allt packat tills hon kom hem. Jag började plocka fram allting. Badkläder, kjolar, shorts, linnen, t-shirts, sandaler, smink och allt möjligt. Jag letade reda på en väcka och började packa ner allting som jag hade tagit fram.

När jag äntligen hade fått ner allting ringde telefonen. Jag suckade och tog upp telefonen och svarade. Det var mormor som ringde, när jag fick reda på vem det var visste jag att det skulle ta lång tid.

Jag hade rätt, det tog en evighet. När jag hade lagt på luren slängde jag mig ner på sängen och satte på radion på nästan högsta volym. Det gjorde ont i huvudet först men efter ett tag blev jag van vid det höga ljudet och jag höjde lite till.

När klockan var runt fem kom pappa och brorsan hem. Jag orkade inte gå ut i hallen och säga hej, inte för att jag brukade det heller, och när pappa ropade ”hej” mumlade jag bara tillbaka. Jag vet att båda mina föräldrar hatar när jag gör det men hallå jag är ju tonåring!

Efter ett tag kom mamma hem också och hon började packa direkt. Pappa började laga middag, brorsan satt och spelade tv-spel och jag låg i sängen och lyssnade på musik (man måste ju göra sådant nu när man kan).

Efter middagen packade vi lite mer, framförallt våra egna saker som vi skulle ha i handbagaget. Jag tog fram allt från ipods till solglasögon. Sen kom det stora problemet. VÄSKA!? Vilken sak jag packa alla saker i? Jag kan inte använda min skolväska, i den skulle alla saker aldrig få plats. Jag tänker inte använda sport ryggsäckarna, även om vi ska åka bort och inte komma träffa någon som vi känner så kan man ju inte gå runt med en sport ryggsäck, eller? Jag går och tittar i lådan där vi har alla gamla ryggsäckar som jag och min brorsa har haft. Där log min Barbie-ryggsäck aldrig att jag använder den! Jag tog ut nästan varenda ryggsäck och så såg jag en ganska stor ryggsäck men ändå inte för stor ljus rosa ryggsäck som hade olika fack som skulle bli perfekt. Så jag tog fram den och började packa ihop allting i ryggsäcken.

Taxin kom och vi gick ut och la alla väskor i bakluckan. Sen körde vi raka vägen till flyplatsen. Det var nästan ingen trafik så det gick fortare än vanligt.

Vi kom till flygplatsen och tog våra väskor medans pappa betalade taxin. Sen gick vi in på själva flygplatsen och fick våra flygbiljetter.

Nästan två timmar satt vi och bara väntade på att få gå på planet. Tiden spenderade jag med hörlurar i öronen och mobilen i händerna, jag sms: ade med alla kompisar som antingen satt hemma eller i bilden på väg någonstans eller var någon annan stans.

Vi gick på planet och satte oss på våra platser. Planet var fullpackat och det pratades hela tiden och rösterna bara höjdes.

Planet startade och det blev tyst i planet när piloten började prata.

Jag sov på planet nästan hela tiden och jag antar att de andra i min familj gjorde det också, speciellt min brorsa.

Planet landade och alla såg så nervösa ut, både vuxna och barn. Barnen på planet ropade:

- Titta där!

När vi klev av planet kände jag direkt hur värmen steg. Vi gick genom flygplatsen och ut mot platsen där alla taxibilar stod. Vi tog en taxi inåt centrum av Bangkok där vårt hotell låg.

Vi skulle bo på hotellet i tre dagar och sen skulle vi dra oss mer söder ut till en ö.

Tre dagar i Bangkok gick fort och nu var vi på en båt på väg till ön som vi skulle bo på i lite mer än en vecka.

En dag var vi på stranden. Jag låg och solade i en solstol en bit upp på stranden nästan uppe vid gräset. Min brorsa och pappa spelade fotboll på stranden och mamma gick och letade snäckor på vid strandkanten....

Kom precis hem från musikalen. Det var någ en av de roligaste musikal timmes på hela terminen. Alla har ju varit helt underbara och så roliga men den här var liksom helt underbar.

Nu skiter vi ju fullständigt i uppvärmningen och går direkt på själva koregrafin. Alla jobbar super bra och alla konsentrerar sig.

Idag var första gången som vi körde hela numret rakt igenom. Sara (vår tränare) hade klippt ihop alla låtarna så att det inte var något stopp (så som hon alltid gör). Så det var väldigt rörigt och alla tappade bort sig men kom rakt upp igen. Alltgår så extremt fort.... :| Först är man stilla där, sen ska man springa dit och så ska man vara still och sen springer man igen och sen är det i några åttor som man står still.. osv.

HAHA, okej hur många fatta det där? Inte så många..hehe.

Puss och kram.

Lite om vad som kommer att hända de närmaste tre dagarna...

Fredag:

• Skolan
• Till Täbban med Belle
• Hem och slappa

Lördag:

• Ska på någon judisk påskgrej, tror jag att det var
• Lollo fyller år :P GRATTIS!
• Belles pappa fyller år, grattis på dig med!

Söndag:

• Ska vara med Lollo, om inget annat händer
• Spelar match senare på kvällen

Gör jag tydligen allting fel. Vad jag än gör missuppfattar folk. Det spelar ingen roll hur jag än försöker men någon blir alltid arg.

Jag vet inte vad jag ska göra. Försvinna för alltid eller? Hur mycket jag än försöker att få allt att fungera så går det bara åt helvetet iaf. Och jag har ju ingen jag kan prata med heller. Jag kan ju prata med mamma och så men jag har liksom ingen kompis som jag kan prata till. Min "bästa" kompis är alltid så glad och jag är alltid livrädd att jag berättar något för henne och hon blir extremt dämpad. Eller att hon missförstår det jag säger och blir arg hon också.

Förrut hade jag hur många kompisar som helst som jag kunde prata med. Men nu har jag inte det längre. Eller så var det för att förrut hade jag aldrig några riktigt stora problem och om det var något blev det bara bra fort igen. Men nu verkar problemet som förstör mitt liv aldrig vilja rätta till sig. Det är som något jäkla virus som hänger över en och aldrig vill ge sig av. Problemet som vill att jag ska anpassa mig efter det och det aldrig anpassa sig efter mig. Jag ska göra allting. Jag ska göra det och jag ska göra det annars kommer det aldrig lösa sig. Men jag orkar inte mer. Jag vill ha tillbaka allt som förrut. När jag totalt strundade i det här jäkla problemet och bara levde livet med min kompisar.

Och vad är det som är det stor problemet med att du inte vill ge mig din blogg adress. Vad tror du då att jag tänker. Du fick min via henne. Men om du bara hade frågat hade du ju fått den. Jag är inte någon jäkla bitch som du ser mig som. Men nu när du vägrar att ge mig din så börjar ju jag undra vad du skriver om mig egentligen? Hur många gånger har jag frågat 5? Och jag har inte frågat någon kompis efter den. Jag frågade dig direkt. Så det kanske inte bara ät jag som är bitchen. Det kanske är båda. Eller ingen. Men du kan inte gå och skylla allt på mig, då måste fatta att allt kan aldrig bara vara en persons fel!

Jag har världens knepigaste mentor. Hon är så extremt härlig och alltid über glad. Men gruppen är kanske inte lika härlig. Vi är 7 stycken (utan mentorn) och varje vecka ska någon baka till mentor träffen. Problemet är att det är typ bra fyra av oss som har gjort det. Sen har vi alla fyra någon gång glömt men iaf.

De andra tre har väl bakat högst en gång var medans vi andra tre fyra....

Nä, ush. Och vi fyra är från samma klass så det är väl någor i vår klass som gör det så.

Nu har jag bestämt mig för att börja träna mera. Inte då när det gäller fotbollen och dansen där kommer jag ju fortsätta men jag kommer också att hoppa på studsmattan i minst 1 timme om dagen (tro det eller ej men det är faktiskt bra träning) och så ska jag försöka ut och jogga minst en dag i veckan. Men det finns ingen kompis som vill följa med och jag vill inte ut med mamma eller pappa....

Visst kan man jogga själv men det är inte lika kul.

Det här gjorde jag förra helgen tror jag. Ganska sipelt. Väldigt rosa. Det är inte så mycket pärlor mest kedjor som det hänger prälor på frö er som inte ser. Det kanske inte är en sån jätte bra bild men det är iaf: Ett halsband, ett par örhängen och ett  mobil smycke.