Hehe, okej den här har inget namn än men det vore kul om någon läste den iaf och lämnade en liten komentar.

Jag vaknar av att telefonen ringer. Jag struntar i att svara, det är väll till mamma som vanligt. Jag kliver upp, glider in med fötterna i tofflorna och går ut i köket.

– God morgon, säger pappa.

– Mhm, svara jag.

Jag öppnar kylskåpet, tittar in i det och stänger det igen. Juicen var slut och det fanns inget gott pålägg heller. Jag tar en frukt och heller upp te vatten i en mugg.

- Vart är teet? Frågar jag,

- I skåpet, svarar pappa.

Jag tar fram en te påse och stoppar den i te muggen och går sedan tillbaka till mitt rum med te mugg och frukt i händerna. Jag ställer muggen på bordet intill sängen och letar rätt på tv-dosan. Jag letar i säkert fem minuter innan jag hittar den i sängen, självklart vem skulle inte lägga dosan där?, tänker jag. Jag sätter på tv:n och lägger mig i sängen medans jag försöker äta min så kallade frukost.

 

Dörren har stängts två gånger, först gången när mamma gick och andra gången när pappa och brorsan gick. Jag tar en titt på klockan…

-FEM I HALV ÅTTA!

Jag stänger av tv:n snabbt, springer ut i hallen sätter på mig skorna, rycker till mig väskan och tar nycklarna.

- Var är busskortet nu rå!

Jag springer in i mitt rum igen och tar busskortet som ligger på skrivbordet. Sen springer jag tillbaka in i hallen, larmar och stänger dörren och låser den. Jag springer ut på gatan och fortsätter springa till busshållplatsen. Bussen skulle gå halv åtta och det tar ungefär fem minuter att ta sig hemifrån mig till busshållplatsen. När jag är några meter ifrån ser jag bussen komma och jag kutar resten av vägen. Som tur är hinner jag precis med bussen, men när jag kommer fram och ska ta fram busskortet hittar jag det inte.

- Det är lugnt gå du bara, säger busschafören.

Jag går bak i bussen där nästan halva klassen sitter. Det är sista skoldagen innan jullovet och samtalsämnet där bak i bussen är just om lovet, vad alla ska göra och vad alla önskar sig i julklapp.

När jag och min bästis hade lämnat våra saker i våra skåp gick vi för att träffa några andra av våra nära vänner som har skåp på ett annat ställe.

Jag är med i kören och vi ska sjunga idag som avslutning. Vi samlades i musiksalen för att värma upp. Alla var klädda i rött och tjejerna hade glitter i håret. Alla såg så glada ut och vi skrattade nog mer än vi sjöng.

Efter avslutningen gick alla till sina mentorsgrupper och pratade om vad som skulle hända under lovet. De flesta i min grupp skulle bara vara hemma.

- Jag ska till thailand, sa jag. Reaktionen av det blev massor av: VA, vad orättvist! Och: å, dit vill jag också!

När jag kom hem den dagen kom jag på att jag hade lovat mamma att ha allt packat tills hon kom hem. Jag började plocka fram allting. Badkläder, kjolar, shorts, linnen, t-shirts, sandaler, smink och allt möjligt. Jag letade reda på en väcka och började packa ner allting som jag hade tagit fram.

När jag äntligen hade fått ner allting ringde telefonen. Jag suckade och tog upp telefonen och svarade. Det var mormor som ringde, när jag fick reda på vem det var visste jag att det skulle ta lång tid.

Jag hade rätt, det tog en evighet. När jag hade lagt på luren slängde jag mig ner på sängen och satte på radion på nästan högsta volym. Det gjorde ont i huvudet först men efter ett tag blev jag van vid det höga ljudet och jag höjde lite till.

När klockan var runt fem kom pappa och brorsan hem. Jag orkade inte gå ut i hallen och säga hej, inte för att jag brukade det heller, och när pappa ropade ”hej” mumlade jag bara tillbaka. Jag vet att båda mina föräldrar hatar när jag gör det men hallå jag är ju tonåring!

Efter ett tag kom mamma hem också och hon började packa direkt. Pappa började laga middag, brorsan satt och spelade tv-spel och jag låg i sängen och lyssnade på musik (man måste ju göra sådant nu när man kan).

Efter middagen packade vi lite mer, framförallt våra egna saker som vi skulle ha i handbagaget. Jag tog fram allt från ipods till solglasögon. Sen kom det stora problemet. VÄSKA!? Vilken sak jag packa alla saker i? Jag kan inte använda min skolväska, i den skulle alla saker aldrig få plats. Jag tänker inte använda sport ryggsäckarna, även om vi ska åka bort och inte komma träffa någon som vi känner så kan man ju inte gå runt med en sport ryggsäck, eller? Jag går och tittar i lådan där vi har alla gamla ryggsäckar som jag och min brorsa har haft. Där log min Barbie-ryggsäck aldrig att jag använder den! Jag tog ut nästan varenda ryggsäck och så såg jag en ganska stor ryggsäck men ändå inte för stor ljus rosa ryggsäck som hade olika fack som skulle bli perfekt. Så jag tog fram den och började packa ihop allting i ryggsäcken.

Taxin kom och vi gick ut och la alla väskor i bakluckan. Sen körde vi raka vägen till flyplatsen. Det var nästan ingen trafik så det gick fortare än vanligt.

Vi kom till flygplatsen och tog våra väskor medans pappa betalade taxin. Sen gick vi in på själva flygplatsen och fick våra flygbiljetter.

Nästan två timmar satt vi och bara väntade på att få gå på planet. Tiden spenderade jag med hörlurar i öronen och mobilen i händerna, jag sms: ade med alla kompisar som antingen satt hemma eller i bilden på väg någonstans eller var någon annan stans.

Vi gick på planet och satte oss på våra platser. Planet var fullpackat och det pratades hela tiden och rösterna bara höjdes.

Planet startade och det blev tyst i planet när piloten började prata.

Jag sov på planet nästan hela tiden och jag antar att de andra i min familj gjorde det också, speciellt min brorsa.

Planet landade och alla såg så nervösa ut, både vuxna och barn. Barnen på planet ropade:

- Titta där!

När vi klev av planet kände jag direkt hur värmen steg. Vi gick genom flygplatsen och ut mot platsen där alla taxibilar stod. Vi tog en taxi inåt centrum av Bangkok där vårt hotell låg.

Vi skulle bo på hotellet i tre dagar och sen skulle vi dra oss mer söder ut till en ö.

Tre dagar i Bangkok gick fort och nu var vi på en båt på väg till ön som vi skulle bo på i lite mer än en vecka.

En dag var vi på stranden. Jag låg och solade i en solstol en bit upp på stranden nästan uppe vid gräset. Min brorsa och pappa spelade fotboll på stranden och mamma gick och letade snäckor på vid strandkanten....

Okej, den här skrev jag för evigheter sedan och den är rätt så tråkig, men jag tycker att den är lite gullig också....

Har du någon gång tänkt hur det skull kännas om det inte fanns några djur? Det har Karin gjort. Karin är åtta år. Hon älskar djur och att vara med kompisar. Nu ska du få höra hur det gick för Karin när hon fick sina första djur.

Karin bor inne i stan. Hon har många kompisar men hennes mamma och pappa jobbar väldigt sent så hon är ofta ensam hemma. Många föräldrar skulle nog inta låta en åtta åring vara ensam hemma. Men det får Karin. Efter som deras granne är gammal och inte jobbar brukar hon komma upp till Karin när hon är själv hemma. Det har Karin inget i mot men hon skulle bra gärna vilja ha lite mer sällskap. När hennes granne kommer över finns det inte så mycket att göra. Karin kan ju inte läsa riktigt bra så att läsa är det ingen idé att göra. Men grann tanten säger att hon kan läsa lite lättare böcker. Men det går inte för sig för hon har läst ut alla lätta böcker de har hemma. Till biblioteket kan de inte gå för det är stänkt när grann tanten kommer och dessutom skulle det ta alldeles för lång tid för grann tanten Märta att gå ner för alla de jobbiga trapporna. Det tar dessutom en halv timme för Märta att gå ner för en trappa och det är fem trappor ner från Karin. För Karin tar det inte lånetid att gå ner men hon är ju bara åtta år. När väl mamma och pappa kommer hem ligger Karin i sängen. För om man har föräldrar som jobbar på ett sjukhus så får man räkna med att de kommer hm sent. Karin drömmer mest om att få ett eller flera husdjur. Karin har sagt det till både mamma och pappa. Men att hon känner sig ensam och det där har hon inte sagt än. Men en dag händer det något som bara inte får hända. När Karin kommer hem så är hon ensam ett tag. Men när hon har väntat ett ganska långt tag så tycker hon att Märta borde ha kommit. Hon tar nycklarna låser dörren och går upp till tant Märtas lägenhet. Hon ringer på flera gånger men det är ingen som öppnar. När hon sen kommer tillbaka hem ringer telefonen. Det är pappa. Han säjer att mamma är på väg hem. Sen säjer han det värsta av allt. Tant Märta skulle gå ut och handla så ramlade hon och......... Sen när hon kom in på sjukhuset fanns hon inte mer.

Efter ett par timmer ringde Karin sin pappa och frågade var mamma hade tagit vägen. Pappa ringer på mobilen. Mamma svarar och säjer att det har varit en krock och sen bara bröts samtalet. Pappa ringer igen och säjer att mamma ligger på sjukhuset och har brutit benet.

Nästa dag i skolan berättade Karin om allt som hänt dagen innan.

- Du skojar, sa Carolin. När Karin hade berättat om allt.

- Nej, det gör jag inte, sa Karin.

- Jag tycker också att det låter overkligt, sa Lina.

- Tro som ni vill då, sa Karin. Hon blev faktiskt lite sur för att de inte trodde på henne.

- Jag tycker att de låter värkligt, sa Jonas.

- Gör du, sa Karin. Hon blev lite skockad att en kille trodde på henne.

Då kom Linda. Henne gillade inte någon i skolan mer en Fille.

- Har du också gott och blivit knäpp, sa hon till Jonas.

- Nej, faktiskt inte. Men jag hörde faktiskt av min mamma allt i hoppa. Hon jobbar på samma ställe som Karins mamma och pappa, sa Jonas.

Efter skolan sprang hon hem utan att säja till på fritids och utan att säja hejdå till fröken.

När sen Karin kom hem ringde telefonen. Hon svara och rösten i andra änden var frökens.

- Varför sprang du bara iväg, frågade hon.

- Därför, sa Karin.

- Får jag komma över till dej, frågade fröken.

- mm, sa Karin.

Efter en dryg halvtimma kom fröken. De satt och pratade och Karin berättade allt.

Efter den dagen blev allt bra alla trodde nu på Karin.

Dagen då skolavslutningen skulle vara på sa Karin vad hon tyckte. Alla tyckte det lät så fantastiskt att en liten grupp gick iväg med fröken och köpte 4 kanin ungar åt Karin!

Okej, det här är en liten bärettelse som jag skrev för rätt så länge sedan (alltså år)

Det var en gång en liten flicka som hette Madelen. Madelen kallades för Madde väldigt ofta. En gång när Madde fyllde 3 år fick hon en bok. Mina vänner boken....

- Vakna Madde du kommer att komma alldeles för sent till skolan.

Mitt inne i Stockholm bor Madde. Madde heter inte Madde på riktigt utan hon heter Madelen. Madelen är 10 år och går i 4:n. Hon håller på mycket med djur. Hennes andra intressen är: fotboll, tennis och piano.

Det är Måndag morgon och Madde är jätte trött. Men hon måste ändå till skolan. På med kläderna, in i köket, äta frukost, kasta på sig ryggsäcken, springa ner för trappan, skynda sig att låsa upp cykeln, kuta iväg till skolan.

Tur hon hann i tid.

I skolan är allt som vanligt. Fröken babblar på. Eleverna kastar sudd, viskar och halv sover. På rasten leker alla Burken.

Idag ska några kompisar följa med Madde hem. De ska träna till en pjäs de ska göra för hela skolan.

När de kommer hem lägger de ryggsäckarna i ett hörn och går in på Maddes rum. Kompisarna som hade följt med Madde hem hette: Anna, Louis, Patrik, Johan och Kalle. Det var Maddes bästa vänner.

När de hade spelat igenom pjäsen två gånger skulle de ta fram kläderna. Madde viste att hon hade en låda full av kläder i ett av skåpen i hallen. De gick in i hallen och öppnade skåpet. Då ramlade det ut en bok och dammet flög runt i hela hallen. När dammet hade försvunnit såg de en bok ligga på golvet. Som tur var hade bara boken trillat ut och inget annat.

- Hur länge sen var et ni öppnade det här skåpet, frågade Johan och hostade.

- Jag vet inte, sa Madde.

Louis tog upp boken och läste på fram sidan.

- Mina vänner, sa Louis efter tänks samt.

Madde öppnade boken och tittade allra längst fram i den. Där stod det: Till Madelen från Mormor Grattis på 3 års dagen.

Hon bläddrade igenom den lite snabbt men ingen hade skrivit i den.

Nästa dag tog hon med boken till skolan. Hon gick fram till några som var tidigt i skolan och frågade om de ville skriva. Alla sa ja. När den första skrivit klart försökte Madde läsa det. Men texten bara försvann. ‘ Kan det vara fel på pennan’ tänkte Madde. Hon gick och hämtade en ny men det gick liga dan där. När hon hade provat med 7 olika pennor gav hon upp.

När hon kom hem bläddrade hon lite i boken och fick syn på ett brev längst bak i boken. Hon tog upp det och började läsa det. Så här stod det.

Kära Sofi

Denna bok kan du använda som ett bevis. Om det är någon som du tycker väldigt mycket om men inte är riktigt säker på om den är din riktiga bästa kompis ska du be den skriva i denna bok. När du sen försöker läsa vad din kompis har skrivit ska det synas vad hon/han har skrivit. Gör det inte det är den personen inte din äkta kompis.

//Michel

Den natten drömde Madde om nästa skola dag. Hur hon skulle gå fram till sina kompisar och fråga om det ville skriva. Alla skulle säga ja. Och hon skulle kunna se vad de hade skrivit.

I skolan dagen på frågade Madde alla sina kompisar om de ville skriva. Inget av de som kompisarna hade skrivit så Madde. Då kom Louis, Anna, Johan och Kalle in i klassrummet. Madde tvekade lite men gick till slut fram till sina kamrater.

- Kan ni skriva, sa hon.

- Visst, sa Louis, Anna, Johan och Kalle.

Sen hände det. Madde såg ingen ting!

Direkt efter skolan sprang Madde hem. Hon låste upp dörren snabbt som ögat och smällde igen den. Sen sprang hon det snabbaste hon kunde med tårar i ögonen in på sitt rum.

Efter ett tag kom Maddes mamma hem. Caroline hette hon.

Carolin gick in till Madde och sa:

- Hur är det? Har du bråkat med någon av dina vänner?

- Nää, sa Madde.

- Vad är det då, sa Carolin,

Madde visste att vad hon än sa till sin mamma kunde hon lite och tro på henne.

- Det är den här boken, sa hon och räckte den till sin mamma.

- Vad är det med den, frågade Carolin.

Då gav Madde brevet till henne. Sen sa hon:

- Läs det här.

Carolin läste igenom brevet. Sen suckade hon.

- Använd inte den här boken, sa hon och la undan boken.

- Varför, sa Madde.

- Din mormor gav den till dej.

- Jag vet. Jag har läst längst fram.

- mm...

- Och? Vad är det med det. Ska man inte använda saker man får av släktingar?

Carolin gav Madelen en menande blick och gick ut i köket. Visst hade Madelen sagt att hon trodde och litade på sin mamma, men det här verkade ju inte riktigt klokt!

Men det skulle hon inte tänka på mer. För nu skulle hon träffa sin kusin, Jessica vid fontänen på skolgården. Jessica är två år äldre än Madde. Men det spelar ingen roll, de är lika bra kompisar som de skulle ha varit om de va lika många år.

Då small det till inuti huvudet på Madde. Hon skulle förstås prova boken på Jessica. Men det var ett problem. Var hade mamma lagt boken.

Madde började med att kolla i ett skåp ovanför diskbänken.

“Är det min tur dag idag eller” tänkte Madde. För där på hyllan högst upp låg boken. Hon drog fram en stol och ställde sig på den. Sen tog hon ur boken från skåpet. Hon öppnade den och höll nästan på att trilla ner från stolen. Hade hon inte läst brevet eller, nej vänta det är ett annat brev. Ett brev som inte låg där förut. Det är från mormor igen men det står något annat.

Hej igen

Det verkar som om Carolin inte har berättat släktens lilla hemlighet. Efter som jag har en stor känsla av att du aldrig kommer få veta den av din mamma så är det väll bäst att du får veta den av mig. Du, jag, Carolin och andra i släkten är inte som vanligt folk. Vi är häxor.

Madde höll på att trilla av stolen igen...

Det här är förstås en släkt sak. Så din pappa är definitivt inte en häxa, ja trollkarl. Det här måste du hålla hemligt. Okej?

//Michel

- Det kan inte vara sant, sa Madde tyst för sig själv. Det kan det inte vara.

Sen hör hon att mamma är på väg in i köket. Fort ställer hon tillbaka stolen och springer ut i hallen. Sen tar hon jackan i handen och trycker bara ner fötterna i skorna.

- Hej då, skriker hon så säkert hela huset hör. Sen springer hon det snabbaste hon kan ut genom grinden med boken under armen.

Hela vägen till skolan tänkte hon “Jag kan inte vara en häxa, jag kan inte, jag kan inte”

- Vad tänker du på, frågar Jessica.

Då kommer det fram till Madde att Jessica är ju från mormors sida, då måste ju hon också vara en häxa!

- Vet du om du är något speciellt, frågar Madde tillslut.

- Öö, alltså jag är en grej. Men jag får inte säja det till någon.

- Till mig får du, sa Madde.

- Hur vet du det, frågade Jessica.

- Därför att jag också är en häxa.

- Är du en häxa! Det är ju jag också.

Sen börjar de prata om en bok som Jessica hade fått när hon fyllde tre år. Men vem som än skriver av hennes kompisar så kan man inte se något. Detta samtal håller på i mer än en halvtimme tills Madde kommer på att det måste vara en sån där bok som hon har. Den som hon tog med. Nu ser det ut som om Jessica också tänker på något.

- Var är min bok, skriker de i kör.

- Din bok?, säger de sedan i kör igen.

- Ja, min bok.

- Har du också en?

De prövade att skriva i varans böcker. Sen kollade Madde lite till. Helt plötsligt såg hon faktiskt vad det stod i boken där hennes kompisar skrivit. Det såg ut som om det var samma sak med Jessica. Och det var det.

Nu kan de prata om allt med sina kompisar. De hade nämligen hittat ett till brev i boken. Där det stod att man kan säja vad som helst till dom som man kan se vad det står på!

SLUT!!!

Sebastian och Hanna Jacobsson bor i en liten villa i Trelleborg. Deras föräldrar jobbade på ett sjukhus. En dag när Sebastian och Hanna skulle till sjukhuset för att träffa sina föräldrar gick dom fel. Dom kom in i ett rum som var läskigt tyst, det var mörkt och det låg bårar med skynken över. Sebastian blev nyfiken och gick mot en av bårarna och lyft på skynket. När han såg vad som fanns under fick han en chock och det kom ut ett litet flämt ur munnen på honom.

- Vad är det?, frågade Hanna och gick fram till sin bror. Det kom ett litet skrik ur hennes rum som bara varade i någon sekund innan Sebastian hann täcka för hennes mun. Under skynket låg det ett lik. Det var en flicka som säkert hade varit i deras ålder. Syskonen sprang ut ur rummet. När de kom fram till en dörr hörde dom massa röster. Dom tittade in genom fönstret i dörren. Det stod tre vuxna runt en säng och i sängen låg en pojke. Dom hörde inte så mycket, men det som dom reagerade på extra mycket var en mening doktorn sa:

- Vi är hemskt ledsen och hoppas att han hade ett bra liv innan det här hände.

När sedan de vuxna skingrade sig såg Hanna och Sebastian att pojken var kritvit i ansiktet. Han var död. När dom kom fram till ännu en dörr hörde dom deras pappas röst:

- Vi är hemskt ledsen och hoppas att hon hade ett bra liv innan det här hände.

Sebastian tänkte: Det här kan inte vara en bra dag för sjukhuset. Två döda på samma dag.

När dom hade gått lite längre ner i korridoren hörde dom deras mammas röst:

- Vi är hemskt ledsen och hoppas att han hade ett bra liv innan det här hände.

Hanna blev vit i ansiktet.

- Det här kan inte vara sant, sa hon.

Senare på kvällen när syskonen skulle sova somnade Sebastian direkt. Hanna där i mot låg vaken nästan hela natten. I hennes dröm var hon på en strand. Hon gick runt i vita kläder och hade rufsig frisyr. Bredvid henne gick två flickor. Dom såg lika hemska ut som Hanna själv. Bakom flickorna gick tre pojkar, en av dom var Sebastian.

Nästa dag ville inte Hanna gå till skolan. Hon var osäker och kände sig krasslig. Efter många tjat fick Hanna stanna hemma.

Samma kväll när dom skulle sova var det tvärt i mot vad kvällen innan var. Hanna somnade direkt och Sebastian var vaken. När han väl somnade drömde han samma sak som Hanna hade gjort natten innan. Men i den här drömmen drömde han att en av flickorna vände sig om och sa till honom:

- I natt ska du dö, i natt ska du dö.

När Hanna vaknade på morgonen ville inte Sebastian vakna. När föräldrarna kom upp stannade dom i dörr öppningen.

Hanna slapp gå till skolan den dagen. En vecka senare hölls begravningen. Sebastian hade dött.

Natten efter Sebastians begravning drömde Hanna samma dröm som hon hade gjort tidigare. Men den här gången sa en av pojkarna:

- I natt ska du dö, i natt ska du dö.

Nästa morgon vakande hon inte.

Nu är den inskickad. Så nu måste jag v'nta i nästan en månad innan jag får veta hur det gick. För er som itne vet det så har jag ju då skickat in en novell till en tävling. Så nu är jag ganska nervös....

Kap 1. 

Att vakna av väckarklockan är inte alltid det roligaste. Det bara tjuter och tjuter. Jag ligger kvar i sängen fast jag känner att jag bara blir mer irriterad på klockan för varje sekund som går. Jag känner hur jag nästan börjar skaka av irritering så jag sätter mig upp och slår till väckarklockan så att den slutar att ringa. Jag sitter kvar i sängen utan att röra mig och jag känner hur hela huvudet snurrar. Har troligtvis fått för mycket blod i huvudet under natten.Jag sätter mig upp helt med fötterna utanför sängen och sätter ner dem i tofflorna, sen går jag ut i köket för att hitta någon frukost. ”Får väll bli en macka och ett glas juice igen då”, tänker jag och tar fram allt och tar med det in på rummet igen. Jag ställer allt på nattduksbordet och lägger mig i sängen igen.”Okej, bussen går om 30 minuter. Jag kanske ska börja klä på mig”, säger jag tyst för mig själv. Men självklart samma besvär som vanligt, VAD ska jag ha på mig! Jag letar igenom kläderna som finns i garderoben och hittar inget. ”Får väl ta och leta igenom högen på golvet då”, tänker jag och börjar leta. Tillslut hittar jag ett par rena jeans och en snygg tunika att ha på mig. ”Nu var det sminket, maskara, någon snygg kajal ja, det får duga”. Jag går ut i badrummet och tittar mig i spegeln. ”Usch, håret bara hänger där rakt och tråkigt”, säger jag till mig själv och börjar sminka mig. När jag är klar tänker jag: ”Nej! Det här går inte jag måste göra något åt mitt hår.” Jag tittar på klockan. ”Hm, 10 minuter tills jag måste gå. Jag borde hinna.” Så jag letar reda på hår fönen och fönar upp håret. ”Pling, plong”. Jag öppnar dörren. Där står Linn och ser ut som om hon just vaknat upp från döden.”God morgon”, mumlar hon.”God morgon till dig med din zombie”, blir mitt svar. Hon bara tittar på mig som om jag inte är helt klok. Sen börjar hon små fnittra. ”Klockan är snart halv vi borde gå nu”, säger jag.”Japp, då gör vi det”. ”Ja, men det blir lättare om du öppnar dörren och ställer dig en bit ifrån”, säger jag och fnittrar.Linn öppnar dörren och ställer sig en bit ifrån som jag sa. Jag larmar, tar nycklarna och stänger dörren.”Vi hade inga läxor till idag eller hur?”, frågar Linn medans jag låser dörren. ”Jo, vi hade ju massor! Kemi, matte, engelska, spanska och geografi läxa!”, säger jag.”VA!?”Jag börjar skratta medans jag går.”Snälla du, vi har inte ens alla de ämnena idag!”, säger jag till henne.Vi fortsätter att gå till bussen medans vi pratar om allt so hänt på sistone. Som om hur Mia hade gjort bort sig helt framför Tommy (som Mia var, eller ja är, döds kär i). Eller hur Tim hade ramlat i en lerpöl när han spelade fotboll under en lunch rasten och fick gå runt i smutsiga kläder resten av dagen. Visst var vi kanske den snällaste klassen i sjuan men vi gjorde alla en hel del konstiga saker också. När vi väl har kommit på bussen går vi längst bak för att träffa de andra som tar bussen. Jag lovar att när bussen har ungefär tre hållplatser kvar att åka innan den kommer fram till skolan så är halva min klass på bussen. Idag är alla super glada. Oftast brukar det alltid vara några som är extremt trötta eller bara sura över något som de ibland inte ens vet vad själva. Men det blir ju lov snart så alla är har så mycket energi som de bara vill släppa ut. Så länge ingen nämner att det här kommer bli den längsta dagen, även om det är den kortaste (men eftersom det blir lov sen, så) så kommer nog alla att hålla sig glada.”Oj”, säger Tim. ”Ingen har tryckt på stoppknappen.” Alla spärrar upp ögonen och ser hur hållplatsen försvinner när bussen fortsätter att åka. Först sitter alla bara stilla och ingen reagerar. Men efter ett tag säger Mia:”Aja, vi får väl ta och kliva av vid nästa hållplats, det blir ju inte så långt att gå.” Alla håller med henne och vi sitter kvar på bussen tills den stannar. Stationen efter skolan är nämligen sluthållplats så vi behövde inte trycka. Vi kliver av och börjar traska upp mot skolan. När vi kommer upp för backen som är hela vägen från hållplatsen vi klev av på till hållplatsen vi borde ha klivit av på är alla trötta. Eller ja, alla utom Tim som tränar typ 5 gånger i vecka! När vi kommer upp på bron som gå över motorvägen till skolan tittar Tommy på klockan och säger:”Eh, jag vill inte stressa alla eller något. Men vi börjar om typ 5 minuter.” Alla börjar springa och killarna puttar lite smått på varandra. När vi är uppe vid skåpen är det ungefär 2 minuter tills vi börjar så alla hämtar sina böcker fort och springer upp till klassrummet. Jag, Linn och Olivia går och sätter oss hos Veronika och Danielle. ”Hej Liv”, säger Veronika.”Hej”, säger jag. Vi börjar små prata lite och efter någon minut kommer läraren och vi lutar. Vår lärare är ingen att bråka med. I alla fall inte den här. Vi har många andra lärare som jag inte tror skulle bli lika arga om några småpratade under lektionen. Jag tror att alla lärare vi har tycker att det är okej att små prata men bara om det handlar om det ämnet som man har vid det tillfället. Under lunch rasten satt jag, Veronika och Olivia och diskuterade bloggar, kändisar och vad som skulle hända på lovet. Det var så kul för vi pratade på engelska. Jag har ingen aning om varför men det bara blev så. Men jag tror att det var för att jag frågad:”What’s happening on the vacation?”, med så här lite svenglish dialekt om man kan saga så. Tjejerna svarade på engelska också och sen blev det bara en engelsk dialog. I den här generationen pratar man faktiskt mer engelska än vad våra föräldrar gjorde när de var i vår ålder. Jag har inte tänkt på det så mycket även om mamma har sagt det ”x” antal gånger. Men med tanke på alla de amerikanska tv-serier vi ser på och alla internet sidor som för det mesta är på engelska så är det inge märkvärdigt. Också blev det tillslut sista lektionen. Spanska, i aulan, med alla spanska grupper och film! Som vanligt på fredagarna så tittar vi på film under spanska lektionerna. Ibland är det inte ens en spansk film. Men oftast så är det spanskt tal i alla fall.När jag och mina kompisar går upp till skåpen träffar vi på typ halva skolan. Det ser så kul ut för alla ser så glada ut, tjejerna går och håller armkrok med varandra och kramar de som de ska åka bort eller något liknande, medans killarna går och puttar lite smått på varandra som vanligt och dunkar varandra i ryggen som tjejernas kramar.  Vi har sällskap allihopa till bussen och det är inte förens någon ska av som vi börjar krama varandra. Olivia är den som går av bussen först, i vanliga fall behöver hon inte börja säga hejdå till alla förens bussen har stannat men nu måste hon börja lite tidigare med att säga hejdå och kram alla. Efter Olivia ska jag och Linn av bussen. Vi får också börja krama och säga hejdå till alla lite tidigare än vad vi brukar. Vi går hem tillsammans men hon ska resa bort så hon kunde inte stanna till hemma hos mig. Det är okej eftersom vi bara bor några meter ifrån varandra. Hon kan komma ner senare om hon känner för det säger jag till henne och vi kramas och säger hejdå tillvarandra om vi inte ses innan hon åker.    

Kap. 2

 Två veckor av sommarlovet har gått. Den första veckan var okej. Vädret kanske inte var det bästa men det var ändå rätt så många kompisar som var hemma. Nu har alla åkt. Linn åkte till London dagen efter vi slutade och hon ska vara där i tre veckor. För ett par dagar sedan åkte Olivia till Tunisien och Veronika åkte till Frankrike. Den ända som är hemma nu är Danielle men hon var duktig nog att bli sjuk.Nu är det kväll och jag ska gå och lägga mig. Jag hoppas att Danielle blir frisk tills i morgon. Jag skickade ett sms till henne och frågade hur hon mådde och hon sa att hon mådde bättre så det är väl bara att hoppas. ”Liv, kommer du?””Va?”. Jag tittar mig omkring. ”Vart är jag?”, frågar jag mig själv som om jag skulle vet det. Jag märker att jag sitter på en säng som ser läskigt bekant ut. Bredvid sängen är det ett fönster, alltså sängen står mot en vägg med ett fönster. Jag tittar ut och ser det bästa jag vet… HAVET! Jag vill bara springa ut i vattnet tills jag inte bottnar längre och lägga mig och flyta på vattenytan. ”Kom igen nu! Ligger du och sover på något sätt?”, det är samma röst som jag hörde tidigare. Men vem är det. Någon ruskar om mig och jag hoppar högt och vänder på huvudet. ”Amy!!”, jag skriker ut namnet. Amy (eller ja, hennes riktiga namn är Amanda men jag kallar henne för Amy) var min absolut första kompis. Vi har känt varandra sedan vi vara timmar gamla. Men hon flyttade till Italien för några år sedan. ”Eh, ja det är jag. Hur mår du egentligen? Har du slagit i huvudet?””Nej, men…”, jag har aldrig varit så här förvirrad. Vart är jag? Vad gör Amy här? Hur kom jag hit? Varför är det här stället så perfekt?”Amy, vart är jag någonstans?”, frågar jag.”Men lilla gumman ska vi behöva åka till doktorn en sådan vacker dag som den här? Vi är på Smaragdön. Du vet våra familjers lilla ö.”, säger Amy. Då kommer jag ihåg allt. Absolut först gången jag hade varit på ön. Jag och Amy hade sprungit ut i vattnet och blivit dränkta av vågorna som kom. Jag tittade på Amy. Hon hade på sig en ljus strand klänning med trasiga kanter och ett snäckhalsband runt halen. Sen tittade jag på mig själv och märkte att jag bar detsamma. Jag tittade på Amy igen och hon tittade tillbaka på mig. Jag satt där på sängen och hon stod där och vi både såg ut som stora fån. Då reser jag mig upp, tar tag i Amys hand och springer ut på stranden med henne efter mig. Jag fortsätter ut i havet och Amy springer i fatt mig så vi springer på en liten rad. Tillslut plumsar vi i vattnet och vi når inte ner till bottnen. Jag doppar ner huvudet i vattnet och slänger med håret när jag kommer upp. Vi börjar båda två att skratta och vi lägger oss på rygg och flyter. Problemet är att vi fortfarande skrattar så lite då och då måste vi lägga av med flytningen ta ett djupt andetag och lägga oss och flyta igen. Det känns lite läskigt att ligga där utan att veta vad som kan hända. Vi låg och flöt där i vattnet i säkert en timme innan vi gick upp. Medans vi flöt pratade vi om massor av olika saker, och nu när jag tänker efter tror jag inte ens jag har varit med om de sakerna. Men ändå kan jag berätta precis vad som hände vid olika tidpunkter. Det är så läskigt. Det känns som om jag är i dröm. Men då borde jag vakna när som helst. Man vaknar alltid när det känns som bäst och det är väl hur det känns nu. Jag har träffat min bästa kompis som jag inte sett på fler år och jag är på mitt favorit ställe. ”Ska du med i kväll?”, frågar Amy inifrån badrummet.”Vart?””Adam och jag ska ut och han skulle ta med sig någon åt dig. Det kommer bli super kul! Du måste med.” Utan att jag egentligen visste om det så var Adam Amys pojkvän. ”Ja ja, okej.”, sa jag.”Okej, men då måste du nog börja göra dig i ordning, killarna kommer om typ 40 minuter”, säger Amy och kommer ut från badrummet. Hon har på sig en violett strandklänning och korkskruvat hår. ”Och glöm inte att ha på dig bikini eller något sånt. Det skulle inte förvåna mig om kvällen slutar i vattnet.” Troligtvis hade Amy en bikini under klänning och det hängde jag med på. Jag tog fram en bikini ur lådan och tog en ocean blå strand klänning. Vid handfatet stod en liten låda som det stod Liv på och bredvid den lådan en likadan fast på den stod det Amanda på. Jag kände igen lådorna och efter ett tag började jag minnas. Vi hade gjort de där lådorna när vi var typ fem år. Vi hade tagit snäckor från stranden och klistrat på lådorna som våra pappor hade köpt åt oss. Efter det hade våra mammor hjälpt oss att skriva våra namn på dem.Jag tog upp min låda och tittade i den. Där låg lite allt möjligt, mina ögon fastande dock för en liten blomma som låg i lådan. Det var ingen riktig blomma men en sån där söt sak man kan sätta i håret. Så jag tog upp blomman och satte den lite fint på sidan. Den turkosa blomman passade riktigt bra ihop med klänningen jag bar och snäckhalsbandet runt min hals.”Liv, skynda på! De kommer nu.”, ropar Amy utanför.”Jag kommer.” Jag ställer i ordning allt och springer ut. Tar på mig fin sandalerna och går ut i trädgården där Amy väntar. Jag ser strålkastare komma närmare och antar att de är killarna. Eller ja, det var inte de som körde men de var inne i bilen.  ”Tja.”, säger Adam när Amy öppnar dörren. De kramar varandra och Amy sätter sig bredvid honom. ”Kom igen Liv, vi är redan sena”, säger han med lite till gjord röst och nickar åt mig att sätta mig bakom honom och Amy.”Amy, Liv det här är Vincent”, säger Adam och pekar på killen han har tagit med sig. Jag och Amy säger hej och han säger hej tillbaka. Under resan till restaurangen är jag som förtrollad. Vincent är så söt med sitt mörka hår och grå ögon. Jag hoppas med hela mitt hjärta att han tittar på mig lika dant fast ”Liv är så söt med sitt blonda hår och nötbruna ögon.” Men man vet aldrig, fast jag måste säga att det känns som om han tittar på mig ibland när jag tittar bort. Framför oss sitter Amy och Adam och pratar och pratar och pratar. Det tar liksom inte slut och jag vet inte ens vad de pratar om för de byter samtalsämne hela tiden. Det är galet mycket pladder. I framsätet sitter Adams föräldrar och pratar nästan lika mycket de. Och här längst bak sitter jag och Vincent knäpp tysta, tills Vincent frågar lite tyst:”Så, hur känner du och Amy varandra?””Vi har varit bästa kompisar sen vi föddes”, säger jag och ler och jag märker att han gör detsamma. Vi börjar små prata lite och kommer in på sånt som man kanske inte pratar om första gången man träffas. Det känns bara så bra att prata med honom och han lyssnar faktiskt.  När vi väl har kommit fram till restaurangen vet jag mer om Vincent än om mig själv. Jag vet vad han tycker om att göra, vad som har hänt under hans uppväxt och allt. Det känns som om vi känt varandra i all evighet. Adams föräldrar släpper av oss utanför restaurangen och låter oss sen få klara oss själva. Det är första gången som jag äter ute utan mina föräldrar i närheten och det känns lite obehagligt och det är inte förens så som jag började undra:”Vart är mina föräldrar? Vart är min familj? Vart är Amys familj?” Vincent måste ha märkt att något var fel för han tog tag i min hand för att vända mig mot honom och frågade om allt var som det skulle. Jag kände inom mig att jag borde tala om för honom vad som var fel men det kändes inte rätt att berätta det vid det här tillfället. ”Kanske senare”, sa jag och log mot honom. Vi gick in på restaurangen och blev visade till ett bord. Vi beställde vår middag och satt och pratade medans vi väntade på att den skulle komma. Vi pratade om precis allting, det var som om vi hade känt varandra i fler år, även fast jag bara hade känt killarna i några minuter. Under resten av middagen satt alla nästan tysta. Alla var hungriga redan när vi kom fram om inte redan när vi åkte hemifrån. 

Kap 3. 

När alla var färdiga gick vi ut på stranden. Restaurangen var ovanför stranden så det var ingen stor promenad som vi behövde gå. Väl nere på stranden tände Adam och Vincent en eld som vi sedan satt runt ett tag. Efter några minuter runt elden och den tystnad som hade kommit sa Adam:”Vi delar upp oss, jag och Amy går dit”, sa han och pekade längre neråt stranden. ”Och Liv och Adam kan gå ditåt”, sa han sen och pekade mot en liten klippa. Vi släkte elden och delade upp oss. Jag och Vincent började gå mot klippan medans Amy och Adam började gå åt ”sitt” håll.”Så, är det rätt tidpunkt att berätta vad som är fel nu?”, frågade Vincent. Jag hade inte tänkt på det fören då och jag blev nästan lite glad av att han brydde sig.”Jag vet ärligt talat inte vad som är fel. Allting känns konstigt men jag vet inte om det är helt fel.””Okej… så vad är det som känns konstigt?”, frågade Vincent. Han lät lite förvirrad och jag började små fnittra eftersom jag inte hade tänkt på hur skumt det måste ha låtit när jag förklarade för honom hur jag kände. ”Jag bara har massa frågor inom mig, som jag tyvärr inte tror att du kan svara på. Som vart min familj är eller vart Amys familj är, vi brukar aldrig vara ensamma här utan någon vuxen med.””Jag hade ingen aning om att det var första gången ni var här ute ensamma. Jag förstår hur du känner, jag kommer ihåg första gången jag var ute själv. Ingen kul alls.” Han log mot mig och jag log tillbaka. Vi fortsatte upp på klippan och satte oss på en liten klippavsatts.”Hur länge har du varit här?”, frågade Vincent.”Jag kom igår”, sa jag och efteråt frågade jag mig själv varför jag visste det. Jag hade vaknat idag och bara varit här. Men det kändes rätt att säga att jag kom igår och det kanske var så också bara att jag hade fått någon minnesförlust under natten. ”Men du har varit här många gånger. Jag menar när du var mindre och så eller kanske förra året?” Oj, den frågan fick mig att tänka till ordentligt. När jag tänker efter har jag inte varit på Smaragdön på flera år. Inte sedan Amy flyttade. ”Ska jag vara ärlig, så är det här första gången på flera år. Jag var här mycket mer när jag var mindre och jag och Amy bodde på samma ställe.””Jag förstår vad du menar. Det är första gången på länge för mig också. Sedan min pappa dog har vi inte varit här ute. Men sen när Adam frågade om jag ville följa med, så fick jag en sådan längtan tillbaka.” Jag nickar och känner att jag börjar bli lite deprimerad inombords men jag försöker så gott det går att dölja det. Vi sitter och pratar lite mer och efter ett tag med tystnad säger Vincent:”Har du dykt från en klippa ner i havet någon gång?””Nej, har inte fått tillåtelse av mamma och pappa””Tja, ingen av dem är här nu. Vill du?””Jag skulle vilja men jag känner inte de här vattnen och jag vill inte dyka och slå huvudet i någon stor sten som ligger där under vattnet”, sa jag och pekade ut mot havet.”Det är lugnt, jag känner de här vattnen bättre än vad jag känner min egen syster. Lita på mig. Det är inge farligt. Jag kan dyka i först om du vill så kommer du att se att det inte är farligt. Så länge du är med någon som känner till vattnet du ska dyka i kan det inte vara farligt, eller hur?””Du har väl rätt. Men jag vill inte att du dyker i först. Då förstörs hela spänningen.” Vi tar av oss kläderna och vi har båda badkläder under. Vi tittar på varandra och skrattar. Sen frågar Vincent:”Är du beredd?” Jag nickar och vänder huvudet ut mot havet. Helt utan förvarning tar han min hand och tar ett steg framåt. Men jag drar honom tillbaka. Han tittar på mig.”Är allt som det ska?” Jag svarar inte utan lutar mig fram mot honom. Han böjer på huvudet och möter mina läppar. Vi kysser varandra under en lång stund. Det känns som om tiden går mycket långsammare än vad den brukar göra och jag glömmer allt omkring mig. När våra läppar skils åt ler vi mot varandra och tar sedan ett steg framåt. Vi håller varandra i handen och går några fler steg framåt och tar sedan varsitt djupt andetag för att sedan hoppa ut för klippan. Helt plötsligt är vi i vattnet. Vi skrattar båda två och tar sen och simmar inåt land mot den stranden vi hade eldat på. När vi är på lite grundare vatten lägger jag mig och flyter och Vincent står bredvid och håller upp mig.  Jag känner mig helt lugn och slappnar av. Även fast jag skrattar så kan jag ligga där på vattenytan och flyta. Eller jag kanske inte flyter om någon håller upp mig.När vi är där ute i vattnet kommer Amy och Adam.”Kom igen så drar vi hem!”, ropar de till oss som inte hör ett ord av vad de säger. ”Om ni inte kommer nu får ni gå hem”, ropar Adam efter ett tag. Vi svarar inte på det heller först, men när vi märker att de båda två börjar bli irriterade ropar Vincent till dem:”Åk ni vi går!””Tack för att ni säger det nu, jag håller på att dö här ute. Hur kan ni vara där ute i vattnet i den här kylan?”, ropar Amy till oss medan hon och Adam går tillbaka till restaurangen. Vi bara skrattar och tänker på hur dumma vi måste se ut som är här ute. Efter ett bra tag går vi upp.”Åh nej, våra kläder är uppe på klippan”, säger jag när vi kommit upp. Vincent tittar på mig och börjar skratta. Jag slår till honom på skoj och säger med lite till gjord röst:”Det är väl inget att skratta åt! Jag kommer frysa ihjäl här!””Okej, jag går och hämtar kläderna””Tack”, säger jag och ler och håller händerna sådär som små flickor brukar göra när de ska spela oskyldiga. Vincent bara skrattar och springer iväg för att hämta kläderna.När han kommer tillbaka drar vi på oss kläderna igen. Jag drar på mig min klänning och han tar på sig sina shorts och t-shirt. ”Ska vi gå?”, frågade han medans han satte på sig sina sandaler. Jag nickar och vi krokar arm. Vi går genom restaurangen och de som sitter och äter kollar på oss som om vi är helt konstiga blöta som vi är. När vi kommit ut börjar vi små skratta lite och när vi kommit lite längre börjar jag att gap skratta. Vi är tvungna att stanna och jag lutar mitt huvud mot Vincents bröst. Han pussar mig på huvudet och jag tar ett steg bort för att titta på honom. Vi lutar oss mot varandra och kysser varandra igen. Det känns fantasiskt, jag vet inte om det var bättre den här gången eller bättre första gången. Första gången är alltid bäst men den här gången var vi inte lika spända. När vi kom hem till mig och Amy lämnade Vincent av mig utanför dörren med en puss på kinden och sedan en vink medans han gick. När han var utom synhåll öppnade jag dörren och gick in. I soffan satt Amy och tittade på tv.”Det var inte länge som ni var kvar”, sa hon med ironi i rösten. Jag skrattade och satte mig bredvid henne. Efter ett litet tag tog vi på oss nattkläder och gick och la oss.

Kap 4. 

”Ring, ring, ring, ring, ring” Jag sätter mig upp och undrar vad det är som låtar så förskräckligt. Jag tittar mig omkring.”Men, vad, var, VA?” Jag är inte längre ute på Smaragdön med Amy och Adam och Vincent. Jag börjar nästan gråta. Jag sitter i min egen säng hemma i den tråkiga staden med den tråkiga naturen utanför. Jag kan inte förstå att allt i hopp bara var en… dröm.

Jag förstår om det är svår läst men jag orkade inte göra nya mellanrum mellan styckerna de kommer inte med om man kopierar från wird :(

Och det kan vara lite stavfel här och där....

 Smaragdön  

Kap 1. 

Att vakna av väckarklockan är inte alltid det roligaste. Det bara tjuter och tjuter. Jag ligger kvar i sängen fast jag känner att jag bara blir mer irriterad på klockan för varje sekund som går. Jag känner hur jag nästan börjar skaka av irritering så jag sätter mig upp och slår till väckarklockan så att den slutar att ringa. Jag sitter kvar i sängen utan att röra mig och jag känner hur hela huvudet snurrar. Har troligtvis fått för mycket blod i huvudet under natten.

Jag sätter mig upp helt med fötterna utanför sängen och sätter ner dem i tofflorna, sen går jag ut i köket för att hitta någon frukost. ”Får väll bli en macka och ett glas juice igen då”, tänker jag och tar fram allt och tar med det in på rummet igen.

Jag ställer allt på nattduksbordet och lägger mig i sängen igen.”Okej, bussen går om 30 minuter. Jag kanske ska börja klä på mig”, säger jag tyst för mig själv.

Men självklart samma besvär som vanligt, VAD ska jag ha på mig! Jag letar igenom kläderna som finns i garderoben och hittar inget. ”Får väl ta och leta igenom högen på golvet då”, tänker jag och börjar leta. Tillslut hittar jag ett par rena jeans och en snygg tunika att ha på mig. ”Nu var det sminket, maskara, någon snygg kajal ja, det får duga”.

Jag går ut i badrummet och tittar mig i spegeln. ”Usch, håret bara hänger där rakt och tråkigt”, säger jag till mig själv och börjar sminka mig. När jag är klar tänker jag: ”Nej! Det här går inte jag måste göra något åt mitt hår.” Jag tittar på klockan. ”Hm, 10 minuter tills jag måste gå. Jag borde hinna.” Så jag letar reda på hår fönen och fönar upp håret.

”Pling, plong”. Jag öppnar dörren. Där står Linn och ser ut som om hon just vaknat upp från döden.

”God morgon”, mumlar hon.

”God morgon till dig med din zombie”, blir mitt svar. Hon bara tittar på mig som om jag inte är helt klok. Sen börjar hon små fnittra.

”Klockan är snart halv vi borde gå nu”, säger jag.

”Japp, då gör vi det”.

”Ja, men det blir lättare om du öppnar dörren och ställer dig en bit ifrån”, säger jag och fnittrar.Linn öppnar dörren och ställer sig en bit ifrån som jag sa. Jag larmar, tar nycklarna och stänger dörren.

”Vi hade inga läxor till idag eller hur?”, frågar Linn medans jag låser dörren. ”Jo, vi hade ju massor! Kemi, matte, engelska, spanska och geografi läxa!”, säger jag.

”VA!?”Jag börjar skratta medans jag går.

”Snälla du, vi har inte ens alla de ämnena idag!”, säger jag till henne.Vi fortsätter att gå till bussen medans vi pratar om allt so hänt på sistone. Som om hur Mia hade gjort bort sig helt framför Tommy (som Mia var, eller ja är, döds kär i). Eller hur Tim hade ramlat i en lerpöl när han spelade fotboll under en lunch rasten och fick gå runt i smutsiga kläder resten av dagen. Visst var vi kanske den snällaste klassen i sjuan men vi gjorde alla en hel del konstiga saker också.

När vi väl har kommit på bussen går vi längst bak för att träffa de andra som tar bussen. Jag lovar att när bussen har ungefär tre hållplatser kvar att åka innan den kommer fram till skolan så är halva min klass på bussen. Idag är alla super glada. Oftast brukar det alltid vara några som är extremt trötta eller bara sura över något som de ibland inte ens vet vad själva. Men det blir ju lov snart så alla är har så mycket energi som de bara vill släppa ut. Så länge ingen nämner att det här kommer bli den längsta dagen, även om det är den kortaste (men eftersom det blir lov sen, så) så kommer nog alla att hålla sig glada.

”Oj”, säger Tim. ”Ingen har tryckt på stoppknappen.” Alla spärrar upp ögonen och ser hur hållplatsen försvinner när bussen fortsätter att åka. Först sitter alla bara stilla och ingen reagerar. Men efter ett tag säger Mia:

”Aja, vi får väl ta och kliva av vid nästa hållplats, det blir ju inte så långt att gå.” Alla håller med henne och vi sitter kvar på bussen tills den stannar. Stationen efter skolan är nämligen sluthållplats så vi behövde inte trycka. Vi kliver av och börjar traska upp mot skolan. När vi kommer upp för backen som är hela vägen från hållplatsen vi klev av på till hållplatsen vi borde ha klivit av på är alla trötta. Eller ja, alla utom Tim som tränar typ 5 gånger i vecka!

När vi kommer upp på bron som gå över motorvägen till skolan tittar Tommy på klockan och säger:

”Eh, jag vill inte stressa alla eller något. Men vi börjar om typ 5 minuter.” Alla börjar springa och killarna puttar lite smått på varandra. När vi är uppe vid skåpen är det ungefär 2 minuter tills vi börjar så alla hämtar sina böcker fort och springer upp till klassrummet.

Jag, Linn och Olivia går och sätter oss hos Veronika och Danielle.

”Hej Liv”, säger Veronika.

”Hej”, säger jag. Vi börjar små prata lite och efter någon minut kommer läraren och vi lutar. Vår lärare är ingen att bråka med. I alla fall inte den här. Vi har många andra lärare som jag inte tror skulle bli lika arga om några småpratade under lektionen. Jag tror att alla lärare vi har tycker att det är okej att små prata men bara om det handlar om det ämnet som man har vid det tillfället.

Under lunch rasten satt jag, Veronika och Olivia och diskuterade bloggar, kändisar och vad som skulle hända på lovet. Det var så kul för vi pratade på engelska. Jag har ingen aning om varför men det bara blev så. Men jag tror att det var för att jag frågad:”What’s happening on the vacation?”, med så här lite svenglish dialekt om man kan saga så. Tjejerna svarade på engelska också och sen blev det bara en engelsk dialog. I den här generationen pratar man faktiskt mer engelska än vad våra föräldrar gjorde när de var i vår ålder. Jag har inte tänkt på det så mycket även om mamma har sagt det ”x” antal gånger. Men med tanke på alla de amerikanska tv-serier vi ser på och alla internet sidor som för det mesta är på engelska så är det inge märkvärdigt.

Också blev det tillslut sista lektionen. Spanska, i aulan, med alla spanska grupper och film! Som vanligt på fredagarna så tittar vi på film under spanska lektionerna. Ibland är det inte ens en spansk film. Men oftast så är det spanskt tal i alla fall.

När jag och mina kompisar går upp till skåpen träffar vi på typ halva skolan. Det ser så kul ut för alla ser så glada ut, tjejerna går och håller armkrok med varandra och kramar de som de ska åka bort eller något liknande, medans killarna går och puttar lite smått på varandra som vanligt och dunkar varandra i ryggen som tjejernas kramar.  

Vi har sällskap allihopa till bussen och det är inte förens någon ska av som vi börjar krama varandra. Olivia är den som går av bussen först, i vanliga fall behöver hon inte börja säga hejdå till alla förens bussen har stannat men nu måste hon börja lite tidigare med att säga hejdå och kram alla. Efter Olivia ska jag och Linn av bussen. Vi får också börja krama och säga hejdå till alla lite tidigare än vad vi brukar.

Vi går hem tillsammans men hon ska resa bort så hon kunde inte stanna till hemma hos mig. Det är okej eftersom vi bara bor några meter ifrån varandra. Hon kan komma ner senare om hon känner för det säger jag till henne och vi kramas och säger hejdå tillvarandra om vi inte ses innan hon åker.    

Kap. 2 

Två veckor av sommarlovet har gått. Den första veckan var okej. Vädret kanske inte var det bästa men det var ändå rätt så många kompisar som var hemma. Nu har alla åkt. Linn åkte till London dagen efter vi slutade och hon ska vara där i tre veckor. För ett par dagar sedan åkte Olivia till Tunisien och Veronika åkte till Frankrike. Den ända som är hemma nu är Danielle men hon var duktig nog att bli sjuk.Nu är det kväll och jag ska gå och lägga mig. Jag hoppas att Danielle blir frisk tills i morgon.

Jag skickade ett sms till henne och frågade hur hon mådde och hon sa att hon mådde bättre så det är väl bara att hoppas. 

”Liv, kommer du?”

”Va?”. Jag tittar mig omkring.

”Vart är jag?”, frågar jag mig själv som om jag skulle vet det. Jag märker att jag sitter på en säng som ser läskigt bekant ut. Bredvid sängen är det ett fönster, alltså sängen står mot en vägg med ett fönster. Jag tittar ut och ser det bästa jag vet… HAVET! Jag vill bara springa ut i vattnet tills jag inte bottnar längre och lägga mig och flyta på vattenytan.

”Kom igen nu! Ligger du och sover på något sätt?”, det är samma röst som jag hörde tidigare. Men vem är det. Någon ruskar om mig och jag hoppar högt och vänder på huvudet.

”Amy!!”, jag skriker ut namnet. Amy (eller ja, hennes riktiga namn är Amanda men jag kallar henne för Amy) var min absolut första kompis. Vi har känt varandra sedan vi vara timmar gamla. Men hon flyttade till Italien för några år sedan.

”Eh, ja det är jag. Hur mår du egentligen? Har du slagit i huvudet?”

”Nej, men…”, jag har aldrig varit så här förvirrad. Vart är jag? Vad gör Amy här? Hur kom jag hit? Varför är det här stället så perfekt?

”Amy, vart är jag någonstans?”, frågar jag.

”Men lilla gumman ska vi behöva åka till doktorn en sådan vacker dag som den här? Vi är på Smaragdön. Du vet våra familjers lilla ö.”, säger Amy. Då kommer jag ihåg allt. Absolut först gången jag hade varit på ön. Jag och Amy hade sprungit ut i vattnet och blivit dränkta av vågorna som kom.

Jag tittade på Amy. Hon hade på sig en ljus strand klänning med trasiga kanter och ett snäckhalsband runt halen. Sen tittade jag på mig själv och märkte att jag bar detsamma. Jag tittade på Amy igen och hon tittade tillbaka på mig. Jag satt där på sängen och hon stod där och vi både såg ut som stora fån. Då reser jag mig upp, tar tag i Amys hand och springer ut på stranden med henne efter mig. Jag fortsätter ut i havet och Amy springer i fatt mig så vi springer på en liten rad. Tillslut plumsar vi i vattnet och vi når inte ner till bottnen. Jag doppar ner huvudet i vattnet och slänger med håret när jag kommer upp. Vi börjar båda två att skratta och vi lägger oss på rygg och flyter. Problemet är att vi fortfarande skrattar så lite då och då måste vi lägga av med flytningen ta ett djupt andetag och lägga oss och flyta igen. Det känns lite läskigt att ligga där utan att veta vad som kan hända.

fort.

(Pedro)

När jag applåderade tittade de andra två på mig. Tjejen med gitarren hängde med huvudet över sin gitarr som om hon fixade med någonting, vilket hon i det här fallet gjorde. När hon tittade upp på mig log hon och sa:- Och jag som trodde jag var den ända på den här båten i den här åldern.Vi börjar allihop att skratta och ovanför oss öppnas ett fönster och en gammal gubbe sticker ut huvudet och säger åt oss att vara tysta.- Förlåt, sa vi i kör och sprang sedan i väg mot fören för att där börja gapskratta!   Amanda Haha, vad kul vi har. Jag som trodde att det här skulle bli den sämsta semestern någonsin. Låt mig beskriva alla mina nya kompisar. Först är det ju jag: Jag är rätt så lång med röd-blont lockigt hår och gröna ögon. Sen är det ju Thea: Hon är inte så lång men inte kort heller. Hon är rätt så smal och har långt lite vågigt blont hår och nötbruna ögon. Och sen är det Oliver: Han är ganska lång och mörkhårig med bruna ögon. Och sist är det Pedro: Han är ungefär lika lång som Oliver. Han har blå-grå ögon och lite ljusare hår än vad Oliver har. Det var ju då alla. Å just det, om vi ska snacka lite om personligheter också så…Jag: Älskar sport. Det är så kul att vara ute och röra på sig.Thea: Är lugn av sig men kan vara rätt så sprallig också. Hon är ett musikaliskt underbarn. Har en vacker röst och kan säkert spela vart ända instrument.Oliver: Är sportig. Han skulle aldrig klara av att ligga stilla en hel dag. Han klagar alltid på att båten inte har några gym! Så gulligt!!!Pedro: Pedro är ganska lugn. Jag vet inte så mycket om honom för han är ganska tyst av sig. Men han verkar gilla Thea så jag barra gissar att han också gillar musik. När Thea spelade gitarr och sjöng var han som förtrollad. Kärleken ligger i luften!  Pedro Thea, hon är så söt. Hennes ögon glittrar i solljuset och hon är så snäll och trevlig. Och hennes röst är helt otrolig. Jag frågade vad hon tyckte om att sjunga och hon rabblade upp massor med olika låtar. Några av dem kunde jag spela på gitarr så ett par gånger spelade jag och hon sjöng. Ibland kunde Amanda och Oliver låten också. I alla fall refrängen, då hade vi som vår egen lilla kör här uppe på däcket. Oliver Nu är klockan runt sju tiden. Jag och min familj är på väg till en restaurang. Jag kanske ska berätta att vi nu är på en liten ö. Eller den kanske inte är så liten eftersom det finns flera hotell och restauranger.  Vi har varit på den här ön i några timmar och resten av dagen har jag bara varit tillsammans med Amanda, Thea och Pedro. Vi har haft så kul allihop.I morgon hade vi fyra tänkt gå på en liten utflykt innan alla ska på fartyget igen för att åka tillbaka hem. Vi ska träffas tidigt på morgonen så att vi hinner se så mycket som möjligt. Vi har snackat med våra föräldrar om det och de tyckte att det var okej. Från början ville de att någon vuxen skulle följa med, men vi övertalade dem om att det inte behövdes. Vi är alla 15 och behöver ingen barnvakt, i vår ålder ska vi vara barnvakter! Det första som hände när vi sa att det inte behövde följa med någon vuxen var att föräldrarna började prata om att Amandas brorsa David skulle följa med i stället. Men där protesterade jag, Amanda, Thea, Pedro och David. Han vägrade följa med några små ungar på utflykt.

Fortsättning följer...